Det hörs ett namn över vitklädda landskap
Det hörs en röst som är saknad
Det bultar till i ett flämtande hjärta
Det piper till i telefon
Det är visst nån som är tillbaka

Han samlar på sig ett gytter av skärvor
Han gick och rullade ett snöklot
Han står här upprätt med ytan vid halsen
Han har nåt att sträva emot

Det är visst nån som är tillbaka

Och det är svårt att säga mer än så

Inte varmt men nästan vår
Ingen lösning men ett spår
Inga planer men ett steg
Inte där än men på väg

Det är visst nån som är tillbaka....

Ja det är nog så, mycket vatten har runnit under broarna sen senaste inlägget men tro jag måste börja skriva igen.

Idag har det varit en låg dag … har känt mig nere, trött och hängig.

Tankarna virvlar i mitt huvud.

Tankar på en kärlek, ett betydelsefullt förhållande som jag borde ha funderat klart över och lämnat bakom mig. Varför kommer de tankarna nu? Tankarna och rädslan att hamna där igen? Jag som trodde jag var redo….

Tankarna på en vänskap, som kanske inte finns. Hur vet man det?

Tankarna på livet, är jag på rätt spår? Väljer jag fel väg? Kommer spåren suddas ut eller bli tydligare?

Tankarna på en ravin, hemsk och djup där jag då och då står på kanten och tittar ner.

Dags att sova, hoppas jag vaknar piggare o gladare och med ork att trycka bort alla negativa tankar.

Ute ligger snön fortfarande kvar och jag önskar mig till varmare dagar.

Var tog hösten vägen? Julen och firandet av det nya året? Allt går så fort, dagarna bara springer iväg. Så många roliga saker man sätt fram emot bara rusade förbi och var över på en sekund.

Jag borde växla ner, ta mig tid och bara vara… i alla fall någon dag.

Hon går och plockar och hittar sina gamla brev, lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev.
Det är ingen som skriver längre, det är ingenting här som är värt att skriva upp.

Har du kommit nånstans? har du sumpat din sista chans? är du framme nu? Har du valt en väg att gå och ett mål att sikta på? och är det verkligen du? är det verkligen du

Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va men det är som om hon glömt vad som var så bra.
Hon har för länge sen tappat lusten, har för länge sedan glömt vad som var värt nånting.

Text Lars Winnerbäck

Dörren knirrade, små fötter sprang snabbt mot sängen. När vi kom in i rummet låg han där och låtsades sova. Men jag hörde att han var uppe redan kl sex.

När vi började sjunga slog han upp ögonen och spelade nyvaken. Paketen slets upp i en hast och ett nöjt leende spred sig över hans ansikte.

Vid tårt ätningen efter frukosten sa han ”Mamma det var tur att jag fick en peng med, så att jag kan köpa nya Pokémon kort”.

Min yngsta älskling fyllde sju år idag, och Pokémon i alla dess former fyller hans tankar just nu. Han älskar fortfarande att kramas och vara nära. Snart är även han äldre och behovet att krama mamma kommer att minska.

Men inte ännu…så jag tar alla tillfällen att njuta av det så länge det går.

 A friend is one that knows you as you are, understands where you have been, accept whatt you have become, and still, gently allows you to grow.

William Shakespeare (1564-1616)

Tack för att du finns här för mig!!

Jag har en ledig dag och passar på att göra dom saker som man tyvärr måste göra. En av dom är att bädda nytt i min säng.

När jag är mitt uppe i detta så slog det mig plötsligt ....”varför bäddar jag för två”?

Jag har en dubbelsäng med en hel madrass och kan ju sova var som i hela sängen. Men jag har två täcken, två kuddar och sover alltid på vänster sida i sängen. Varför gör jag det?

Varje kväll jag lägger mig och varje morgon när jag bäddar blir jag ju omedveten påmind av att jag sovit ensam. Ensam med högra sidan av sängen orörd och tom.

Är det bara jag som gör detta eller?

Beslutade att ändra på detta så nu har jag bäddat enbart för mig...ett täcke, alla kuddarna mitt i sängen.

Jag har bäddat för en.

Vad tiden går! Jag tyckte inte att det var längesedan han med envisa stapplande steg ville visa att han visst kunde gå. I dag fyllde han 14 år och vill envist visa att han är vuxen och vill göra som han själva tycker.

Livet är bäst när han kan tillbringa dagarna med att spela och chatta på datorn och övrig tid bara vara med sina polare. Ibland ser jag inte röken av han och visst är det frustrerande när han kommer och går på egna tider, sprider kläder om kring sig, bara tänker på sig själv och föredrar hög musik på sitt rum i stället för umgänge med övriga familjen. Det händer inte ofta, men när det väl sker så njuter jag av hans varma hastiga kram.

Tror det är dags för mig att inse att han är tonåring och våga slappna av mer, inte tvunget ha kontroll över allt, ge mer ansvar och förtroenden, han klarar nog av mer än vad jag tror.Han är ju fortfarande min mysiga lilla kille som är mitt allt och min stolthet, nu och för alltid.